Ena barnsängen var helt överskiten när vi vaknade. Inte vad jag tänkt mig.
In i duschen med mamma och son - så! Frukost!
När väl den var intagen blev det någon sorts mistlur på en annan son. Det höll i sig medan vi klädde och började lasta i bilen. Vi ska ju på utflykt idag.
Efter en lång stunds kämpa kommer pappa in och letar efter hörselskydd till hela familjen. Mistluren låter än. Lugn, behåll lugnet tänker jag och kämpar vidare med kylväskan.
Jag blir en packåsna med kläder, blöjor, mediciner, mina saker, just det - måste ha en leksak och släcka alla lampor. Kaffet och muggar!
Nästan ur köket far muggarna så det blir att balansera och få upp dem. Ut i hallen och där! Där!
Jag hör att maken är på ingång. Skönt, hoppas han är lugn! Tjoff!
Tjoff!!
Nu far hela kylväskan nedför trappen med farligaste fart. Dunk dunk dunk!
Jag får inte ur mig ett enda ljud för ovanlighetens skull! Maken försöker hålla sig för skratt medan jag tappar ögonen och bara står där med fågelholk i ansiktet! Jag ser hur vattenmelonen far ut på golvet till ljudet av skramlande bestick och termos-ljud. NEJ! NEJ! NEJ! (tänker jag)Mistluren har tystnat.
Det blir inget skrik utan vi skrattar som om inget annat fanns. Det är bara att samla lite sans, skrapa upp den skitiga vattenmelonen och städa golvet. Upp och skölja allt som går, skiva ny melon och packa igen. Maken ropar: -Handtaget till kylväskan ligger här i hallen! Skrattar igen.
När vi väl körde av gården var jag blöt som en blöt mamma kan vara av regn (det vräkte naturligtvis ner) men glad. Nu åker vi på utflykt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar